tinyland

Nu har jag nått till en punkt (åter igen) då jag vaknar på morronen och verkligen inte känner att jag klarar av att gå upp för dagen.
Känns som att halva skolan kollar snett på mig, och dessutom.. vissa tjejer i klassen är fanimej helt otroliga.
Dom snackar bara skit helahela tiden, kollar snett, kommer med små kommentarer som sticks i skinnet och anledningen är att jag är ärlig.
Känns jävligt kul.
Jag är allmänt less på mitt liv och har inte en jävla aning om vad jag ska göra.
För vad ska man göra när det inte verkar finnas hjälp överhuvudtaget?

Min psykolog verkar inte fatta hur allvarligt dåligt jag mår nu.
Mina armar är täckta, och inte bara av kläder.
Rösterna skrattar åter igen.
Folk vänder ryggen åt en.
Vänner försöker trösta mig, dom pratar med mig. (Vilket jag uppskattar hemskt mycket, det är inte erat fel, det är helt enkelt jag som inte kan vara glad i längre än en halvtimme. Tack för ert stöd<3)
Min mamma verkar vara deprimerad, hon gråter jätteofta.
Pappa verkar aldrig vara hemma i veckorna.
Mina föräldrar bråkar alltid när jag är hemma.
Jag kedjeröker när jag väl går ut, extremt bra för astman ja.

Dessutom måste jag numera sitta hos skolkuratorn som inte vet hur jag funkar.
Och skolsyster.
Och mentorer.
Och lärare.

Jag orkar inte.
Jag känner bara dödslängtan hela jävla tiden och börjar bli desperat.
Kanske vore psyk någonting ändå B..

Cya